fridayintulpanland.blogg.se

Det är nu snart enbart 2h kvar på denna dag, och därmed detta år. Jag hoppas ni jar det jättebra där hemma, här är det mest blött och jag är bara jättetrött och helst vill jag bara gå och lägga mig, men det går ju inte riltigt för man måste ju vara vaken på nyår. Jag vill att tiden ska gå fort men samtidigt att den ska gå långsamt, jag vill vara hemma med er, eller att ni ska vara här med mig. Jag tror det är tänkt att man ska vara med folk på nyår, men de ända som erbjuder sig vill jag inte riktigt vara med. Jag har gått runt Rotterdam en massa, har skavsår och är nästan genomblöt, och min hjärna är fortfarande inställd på att det är september och det gör allt så mycket mer deprimerande på något sätt. Som om inget riktigt har hänt sen dess, fastän jättemycket saker har hänt. 

Detta började som en dålig dag och hela vägen igenom har det varit en dålig dag.Jag ångrar inte att jag åkte hit för hade jag varit hemma hade jag ångrat det 1000 gånger mer, men som sagt vill jag bara falla ner på min säng och sova i en vecka typ. 

Rotterdam är inte så imponerande som jag hade tänkt heller. Jag menar, det finns jättemycket fint, och kanske det är lite fel att min åsikt skapades såhär sent på kvällen när det är mörkt och allt, men det känns inte riktigt som om staden har en personlighet. Det är för mycket nytt inblandat med det gamla och vissa saker är ju fina men det står liksom inte ut. Jag hittade dessutom "slumkvarteren" med en massa drogshoppar men där var det bara läskigt och äckligt och när jag väl insåg vart jag hade tagit mig gick det rätt fort innan jag vände om ....

Jag hoppas ni har en helt vanlig underbar nyårsafton och har det bra! Gott nytt år käraste vänner, vi ses 2014!

Asså fan vad jag är bra på att uppdatera. Nämen det kanske det beror på att det inte händer så mycket. Jag har läst en massa, Game of Thrones är så jäkla bra så jag sträckläser den typ, men den är också så jäkla lång att denna sträckläsning tar typ huuuur lång tid som helst! 

Igår var vi i s-hertogenbosch och gick omkring på "stan". Det var hur fint som helst, men vi gick liksom allihopa tillsammans hela tiden och N&F ville väl liksom inte gå på samma affärer som mig, så det vart många inredningsaffärer och klädaffärer där reapriset var typ €10-20 över vad jag skulle kalla ett acceptabelt icke-reapris. 

Vi satt på en pub på slutet och drack konstig öl, jag smakade bitterballs (?) som är väldigt typiskt holländskt tydligen! De var rätt goda, men man skulle doppa dem i senap och även om jag tycker senap är ok i små mängder nu för tiden så tycker jag inte det passar sig så bra som dip! 

Jag tog mig alltså inte till någon bokaffär (vilket för stunden är typ allt jag vill, mitt bokbehov är så stort att jag typ kommer sprängas om jag inte får tag på fler böcker snart!!!!!!) 

Bibliotek här (ifall jag inte har nämnt detta ännu) kostar. Det är inte som i sverige (och england) där man lånar gratis och betalar om man är sen med att lämna tillbaka. Här betalar man för att få låna, jag vet inte ens om vad de gör ifall man är sen liksom! Och med tanke på att jag redan föredrar att köpa böcker (äga böcker, borde jag nog säga egentligen ...) framför att låna böcker så kommer jag inte börja betala för att låna böcker! 

Jag börjar vara lite less på att alla är hemma hela tiden, jag gillar liksom att ha mina dagar för mig själv! Men snart nog återgår det väl till hur det brukade vara och det kommer bli skönt! 

Imorgon kommer jag (troligast, jag har inte hunnit prata med N&F om detta än, men så länge de inte behöver mig liksom så är detta vad som kommer hända) åka till Rotterdam och fira nyår där! Det är Nederländernas näst största stad (Amsterdam är såklart större, men där var hostlen mycket dyrare) och jag tror det kommer vara trevligt! Jag har ingen jävla aning om någonting, känner ingen som bor där, vet knappt vart jag ska, men sånt är ju trevligt! Jag har en säng iaf, och sen är det väl bara att gå ut och vara social typ! Känns iaf bättre än att vara hemma med familjen (även om det med största sannolikhet hade inkluderat gratis champagne) och typ inte göra nåt speciellt! Alk är ju ändå billigt här så jag har nog råd att skämma bort mig själv en kväll (men don't worry, jag ska dricka responsibly, jag vill inte däcka i en helt främmande stad med bara främlingar!) 

Det finns ju en risk att detta blir det sista jag skriver innan nyår, så kära bästaste vänner: 

Jag önskar er ett megabra år och hoppas ni (vi) har det sjukt trevligt vart än i världen vi kommer vara! Detta blir ju första året jag inte firar nyår med er sen vi lärde känna varandra, och det känns helkonstigt! Jag vill verkligen va med er men nu funkar det ju inte så istället skickar jag mina telekinetiska eller teleportiska (asså jag vet inte vilken superkraft som har vilket namn!!) kramar till er och så välkomnar vi 2014 med allt bra som kommer hända! 

Nyårspussar och nyårskramar till er alla! Här följer lite bilder från de senaste dagen/dagarna i ingen speciell ordning och utan någon innebörd i princip. Det är ju bara tråkigt utan bilder! 

Saker jag glömde igår:

Ni vet ju alla vad jag tycker om religion, och det märks inte så mycket i vanliga fall (det märks inte alls) men igår mäktes det att denna familj är lite sådär kristen. Typ som när Lisa tände ljus (när man är i kyrkan, de små sakerna som man ger lite pengar och så gör man en önskan eller nåt??) och gjorde korstecknet, eller som när hon stod och bad när vi kom hem. Jag får lite rysningar och känner bara hjärntvätt hjärntvätt men men. 

Det var ju något mer också, men nu har jag glömt det. Kanske kommer christmas update 4 eller nåt. Hoppas ni har en bra juldag och inte är alltför bakis (*host* C *host*)! 

Andra delen av dagen var lite mer julig! Jag såg en nedladdad version av kalle ankas jul, "ocensurerad, som det var innan pk-maffian började lägga sig i vad som skulle få va med på julhälsningarna" (så stod det ungefär när jag laddade ner den ...)! Det mesta var ju som vanligt, men det var ett par saker (tex saken om "hitlers children") som jag helt hoppade över för det kändes lite utdaterat, lite för politiskt okorrent för att jag skulle klara av att se det och ändå ha kvar de få julkänslor jag hade lyckats skrapa ihop! SVT tillät mig i alla fall se Petra Mede och det var ju lite kul. Just då var jag liksom rätt ensam för hela familjen var borta och hela andra familjen är i ett annat land, så det var trevligt när hon sa att vi som var ensamma var extra välkomna! 

Frank kom hem, jag gick upp till övervåningen, gjorde inte så mycket, bytte tröja, lockade håret, llyssnade på julmusik, sånt man gör liksom. Sen var det mässa i kyrkan! Lisa sjöng i barnkören, jag förstod "the gist", men mestadels lyssnade jag knappt. Mestadels satt jag och stirrade på Jesus på korset och önskade att jag kunde slicka hans mage för den såg ut att vara täckt av choklad. Men det var ändå rätt mysigt där, fastän det var en väldigt tråkig kyrka. Kändes mer som en lagerlokal som omvandlats typ. Men det gav ändå lite julkänsla så det var mysigt!

Sen kom vi hem, lagade lite mat, men åt inte. Istället var det julklappsutdelning. Jag fick en megamysig filt, en halsduk, en sak som luktar gott, och te! Jag måste skaffa en vattenkokare till mitt rum!!!!!! De verkade alla glada åt sina presenter, mina dikter var överlägset bäst för de andras dikter var typ knappt dikter! 

Sen åt vi, drack champagne, drack vin, men ingen snaps. Sorgen är stor. 

Jag hoppas verkligen ni har haft en underbar jul allihopa! Saknaden är oändlig just nu! 

 

Idag är det jul. Jag har sett klart julkalendern. Det var så fint! Men inga spoilers! 

Familjen är nu borta och köper julklappar (för det är ju inte som om det hade varit smart att göra det tidigare eller så ...) och jag har just blivit klar med att "slå in" mina paket. Jag lyckas dock inte skriva ut gåvokorten till F&N så de får helt enkelt en handskriven förklaring och ifall de vill ha korten kan jag maila dem till dem. Dessa kan ju vara bland de sämst inslagna, eller snarare typ tråkigast inslagna, paket jag någonsin gjort. Och ganska tråkiga hela vägen igenom. Eller jag har inga färgpennor, bara bläck, och det är ju inte så kul! Jag kan ju dessutom inte rita så jag sket i att rita något (också eftersom jag bara har bläck ....)

Hur som helst, än så länge känns det inte så mycket som jul. Nu ska jag se kalle anka!

 

Åkte till Venray tidigt i morse för att köpa julklappar till familjen. Hade en jäkla massa problem med internet, så jag ber om ursäkt ifall ni har fått samma snaps typ 20 ggr (men jag tror att ni inte fick dem över huvud taget för de försvann för mig iaf ....)! Jag köpte iaf en present till Lisa, hon var lättast! Sen tänkte jag hitta doftljus till N (vilket var det förslag jag fick mest från er) men jag hittade i princip inga. Antingen luktade de gott eller så var de fina. Det fanns liksom inte både och, utan då var jag tvungen att köpa ljus och hållare för sig vilket också var complicated. Men sen kom Josefin med iden om gåvokort, vilket vore perfekt till typ både F och N eftersom jag annars inte hade en jäkla aning om vad jag skulle ge F. Enda problemet är liksom att jag inte är speciellt insatt på vart man hittar sånna. Så jag tänkte typ ge pengar till välgörenhet i deras namn eller nåt och sen skriva in det i dikten (vi ska skriva en dikt till varandra också, som om det inte var svårt nog att bara hitta en present) och ge något slags bevis eller så. Fast jag vet inte. Julklappsjakten får fortsätta imorgon. 

Till Luca var det ju typ omöjligt, så jag tänker typ att jag kan bjuda honom på bio nån gång. Kolla om de har presentkort på biografen, eller skriva in det i dikten typ. Känns det som en bra present till en 11åring? För det känns som om alla saker man kan köpa är antingen för barn som är mycket yngre, eller för vuxna Det är en krånglig ålder. 

Amy och Alysha åker till England över jul, jag vet inte om det är tänkt att jag ska ge dem presenter också, men isf tänker jag att där kan jag ju göra samma som med Luca. 

I alla fall, min dag i Venray. Jag köpte betydligt mer saker åt mig själv än åt andra människor. Bl.a. mössan som ni kanske såg i någon snap, en halsduk (båda var sjukt mysiga), ett doftljus (som kanske blir nödlösningspresent till N ifall jag inte lyckas lösa det imorgon). Sedan, efter ca 4-5 timmars julklappsletande var jag sjukt less. Då hittade jag en jättefancy men mysig resturang där jag satte mig och åt. För att ens kunna lista ut vad det var jag läste i menyn google translatade jag den på mobilen, så när servitören kom tror jag han trodde jag var jättekonstig. Men han var jättetrevlig, hade typ HP-glasögon fast större, och krullligt hår! Jag lyckades med hans hjälp beställa mat och vin (megalyxigt alltså) och det var typ hur gott som helst, jag tog miniminiminituggor för jag ville inte att det någonsin skulle ta slut! När jag var klart var det en annan servitör för den första hade slutat, men hon var också trevlig! Det vart rätt så dyrt, men med tanke på att det innebar att jag slapp laga maten själv och med tanke på hur gott det var så var det värt det! När hon tog mina pengar sa jag till och med "keep the change" och kände mig som typ världens snällaste och bästa människa, tills jag räknade att "change" var ca. 15SEK. Jag vet inte ens om det är mycket eller lite egentligen, men det känns ju liksom som lite! Men hon verkade då bli glad i alla fall. Och så sa jag "merry christmas" vilket verkade göra henne ännu gladare, och det gjorde mig glad för det är första gången jag sagt det i år (egentligen första gången jag sagt det någonsin typ, annars brukar man ju säga "god jul" med tanke på vilket land jag brukar befinna mig i vid den här tiden på året!) och då fick jag liksom lite christmas feelings! 

Jag gick ifrån restaurangen och ut på gatan, med tanken inställd på att gå och se antingen catching fire eller the hobbit igen (för bio är så billigt här!!), men då var det ett band som stod och spelade på en scen på torget och jag fastnade där tills de slutade och då hade båda filmerna börjat för ganska länge sedan ... Det var ett väldigt bra band i alla fall (bortsätt från att sångaren ibland mummlade lite väl mycket, men det kan ju bero på att han var holländsk ....)! Jag har dock ingen aning om vad de hette, det var ett glashus bredvid och nån radiogrej, så jag ska försöka googla mig till vad det hela var för något! 

När de hade slutat hade jag dock ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hade tänkt gå på bio och se 47 ronin, men den började inte förrän 21.30 och klockan var här ungefär 19. Men jag ville inte åka hem eller så, så jag gick omkring ett tag, och satte mig sedan på ett cafe och drack kaffe latte och läste bok. Kände mig rätt nördig då, sådär en lördagkväll liksom, men det var mysigt i alla fall! 

Vid 21 gick jag från cafeet till biografen och köpte min biljett och satte mig i salongen. Jag hade hela tredje raden för mig själv, det var ingen som satt framför mig bara bakom. Över huvud taget var det väldigt få människor i salongen. Det var en helt okej film, hade det funnits andra alternativ på engelska som jag inte redan hade sett hade jag nog valt de istället, men nästan allt är ju bra på bio och denna film var inget undantag! Handlade om samuraier, skådespelarna pratade engelska med japansk dialekt, det var 3D men kostade bara €10 (alltså mindre än 100SEK!) 

Sedan cyklade jag hem, och så tog historien slut. Nu följer några bilder/eventuellt-skickade snaps från dagen!

 

Här följer en lite novell jag skrev ikväll/inatt. Den är lite konstig, men jag tror ni alla kommer uppskatta den för ni är med i den! Julpussar och julklramar mina bästaste bästaste vänner! 
(Keep in mind, detta är ett first draft som jag inte ens har läst igenom, jag har bredvid mig just nu en nästan tom flaska vin som vid början av denna historia var nästan full! Chansen att detta är speciellt bra skrivet är inte så stor! Men jag hoppas ni tycker om det none the less! Det blir ju ett lite långt inlägg, men det får ni tåla!)

 

Det var dagen innan jul. En ynka timma till midnatt. I Nederländerna var det dock inte alls juligt. Frida satt så sitt rum, alldeles ensam, med en kopp vin. Det var en vana hon hade skapat. Att dricka vin ur en kopp. För det första kunde hon då citera Penny. ”Yeah, wine glases should have handles.” För det andra var de tåligare, stod stadigare ifall hon ville ställa ner dem på sängen. Men dagen till ära satt hon inte i sängen, utan vid skrivbordet. Runt om henne var det ljus tända över allt. Ut högtalarna på datorn sipprade musik av det isländska bandet Sigur Ros.

Frida hade en hemlighet som hon i denna stund satt och funderade på. Hon hade satt upp håret, tagit på sig mysiga kläder, så att inget skulle störa hennes fokus, för detta var en hemlighet som krävde enorm tankekraft.

Hon sköt upp glasögonen högre på näsan. De var fyrkantiga, vad vissa skulle kalla ”nördglasögon”, eller i alla fall en svag variant. De ville glida ner igen, och hon fortsatte skjuta upp dem.

En vanlig dag skulle hon tagit av sig dem. Satt på linser. Men inte idag. Inte på grund av hemligheten.

Frida var nämligen en superhjälte, och hennes superkraft satt just i dessa glasögon.

Nördkvinnan.

Hennes telefon, som låg på laddning någon meter bort, vibrerade. Frida visste att det bara kunde vara en sak. Hon drog ur laddningssladden och tog med telefonen till skrivbordet. Redan innan hon hade tänt skärmen visste hon att det bara kunde vara en sak. En snapchat, från hennes bäste vän Cecilia. Bilden föreställde vännen på sitt rum, blonda håret utsläppt, nördglasögon på. Vi matchar, löd texten, och Frida visste precis vad det betydde.

Ikväll var kvällen.

Hon ställde sig kvickt, så kvickt att stolen hon suttit på föll till marken. Med snabba steg gick hon den korta biten till garderoben. Där, på nedersta hyllan, längst bak, under ett par gamla mjukisbyxor, hittade hon vad hon behövde. En superhjälte kan inte vara en superhjälte utan en dräkt.

Denna var gjord av ett mjukt material, svart till färger överallt utom på magen där ett stort ”N” var påsytt. Frida drog på sig den. Hennes huvud var aningen snurrigt av vinet, men det gick inte att hjälpa.

När dräkten var på smög hon ut genom fönstret som var placerat på snedtaket. Det var svårt att öppna, hon var nästan tvungen att hänga i handtaget för att det skulle ge med sig. När hon väl var ute var det dock enkelt att glida ner för takpanelerna, och sedan hoppa de få meterna som var kvar till marken. Superkrafterna från glasögonen dämpade fallet. Hon sköt upp dem högre på näsan, och började vandra. Precis vilka krafter glasögonen hade hade hon inte ännu listat ut. Men snart kände hon en konstig slags energi sprida sig i kroppen. Den spred sig från ögonen, upp till hjärnan, ner till lungorna, hjärtat, alla muskler hon hade. Ända ut i fingerspetsarna, och ända ner i tårna. Det var som om allt kittlades lite, men på ett behagligt sätt. Hon visste inte exakt vart hon skulle, men det var som om energin, kraften från glasögonen, ledde hennes väg. Den sa åt benen vilken riktning de skulle gå.

Hon gick fort, sedan sprang hon, och helt plötsligt, utan att hon visste hur det gick till, flög hon. Med ena armen sträckt rakt fram, och den andra näven knuten vid höften, flög hon genom decembernatten. Hon flög inte speciellt högt, men det gick snabbt. Fartvinden kylde ner henne, men glasögonen skyddade hennes ögon från att torka.

Frida kände sin mobil vibrera i bakfickan. Mitt i flygfärden tog hon fram den och kollade. Tre nya snapchats, alla från hennes bästa vänner. Julia på sitt rum, julstjärnan hängande bakom henne i fönstret, i sin lila one piece med nördglasögonen på. Knaspaj x 1000000000 idag, löd texten. Hon såg förvirrad ut. Nästa var från Ida. Hon var på jobbet, jobbade natt, med nördglasögonen på. 6 timmar kvar, står det, och hon ser miserabel och uttråkad ut.

Den sista kom från Pernilla. Frida visste att det enbart var här det kunde brista. Pernilla hade inga synfel. Hon ägde inga nördglasögon. Men på bilden hade hon ändå ett par på sig. Snodde morsans glajjor, stod det. Och Frida visste, med hundra procents säkerhet, att detta var kvällen. Hon skickade tillbaka en snapchat, tog en bild på marken och skrev, Möt mig i Eindhoven. Ni vet hur. Sedan flög hon vidare. Hon hade en lång väg att flyga, men inte alls lika lång som de andra.

 

Cecilia hade bestämt sig för att ta en lugn kväll. Med levande ljus, varav ett doftade choklad, hade hon myst ner sig på sitt rum. Magen var proppmätt efter middagen, och det var en sådan kväll då livet var ganska perfekt.

Hon var beredd att gå och lägga sig när telefonen vibrerade. Den hade gjort det på grund av snapchats från olika personer hela kvällen, men just denna gång visste hon att det var något annorlunda. Hon kunde känna det i hela kroppen. Som om någon kittlade henne med en fjäder.

Hon öppnade bilden från Frida. Den var tagen på marken, rakt uppifrån, med texten, Möt mig i Eindhoven. Ni vet hur. Och med ens visste Cecilia. Hon visste hur hon skulle ta sig dit.

Iklädd enbart jeans och en grön tröja gick hon ut genom dörren och bara började gå. Snabbare och snabbare gick hon, förbi strömpilsplatsen, vidare söderut. Snart sprang hon, och helt plötsligt kunde hon flyga. Hon sköt glasögonen längre upp på näsan och kände kraften, energin, ännu tydligare. Hon var på rätt väg.

Flygturen gick fort. Snart susade träden förbi nedanför henne, omöjliga att skilja från varandra. Allt var bara en mörkgrön gegga, och det var när det fanns tillräckligt med ljus för att se något över huvud taget. Mest var det bara kolsvart.

Cecilia hörde plötsligt något bakom sig. Hon vände på huvudet, noga med att inte låta rörelsen ta henne från sin kurs. Mot henne kom något flygande, något som skrek. Snart hörde hon att det inte bara var skrikande, utan faktiskt riktiga ord. Rättare sagt, ett namn. ”Cecilia! Ceeeeeciiiiiliiaaaa!” Rösten var förändrad av hastigheten, men hon kände ändå igen sin vän.

”Pernilla!” ropade hon tillbaka, igen och igen allteftersom vännen kom ikapp henne.

När de var sida vid sida tog de tag i varandras händer. ”Vet du vad det är som händer?” frågade Pernilla.

”Ingen aning,” svarade Cecilia. ”Men du ser jävligt bra ut i de där glasögonen!”

”Nej,” sa Pernilla. Hon drog ut order så det snarare lät som ”neeeeej”, och skrattade sedan lite. ”Det är mammas gamla. Jag vet inte varför jag fortfarande har på mig dem, jag ser inte så bra när jag har dem.”

”Får du någonsin synfel borde du i alla fall skaffa sådana glasögon,” sa Cecilia, medan de flög vidare.

Efter några minuter hörde de mer skrik. De vände sig båda om, och såg Julia och Ida komma mot dem, även de hand i hand. Ida tog tag i Cecilias hand när de kom ikapp dem, och berättade snabbt att de båda hade fått en snap från Frida och sedan helt plötsligt befunnit sig i luften.

”Vi har ingen aning om vad som pågår heller,” sa Cecilia, ”men Frida kan säkert förklara när vi kommer fram.”

De flög över berg och dalar, över träd och motorväg, över land och vatten. Det gick så snabbt att de inte kunde se något efter ett tag. Och sedan, efter inte mer än en halvtimma, började det sakta ner tills de tillslut stod på marken i en främmande stad framför en tågstation.

”Jag hoppades att ni skulle komma snart,” sa en röst bakom dem, en röst som de alla kände igen.

”Frida,” sa Ida, innan hon ens hunnit vända sig om.

Efter två månader isär var det inte lätt att förstå att alla fem tillslut var samlade på samma plats. De kramade om varandra, men Frida avbröt dem snart.

”Vi måste använda våra nördkrafter,” sa hon. ”Vi måste rädda den holländska julen!”

Frida berättade snabbt om allt som hade hänt under de senaste två månaderna. Hur bristen på snö hade lämnat henne helt utan julkänslor, men, ännu värre, hur firande av Sinterklaas hade lämnat nästan hela landet utan en önskan att fira jul.

”Vi måste rätta till detta hemska misstag i historien,” sa Frida och sköt igen upp glasögonen på näsan. De andra fyra ekade hennes rörelse. Ingen av dem var van vid att ha på sig glasögon egentligen. ”Vi måste få holländarna att fira jul.”

Så började uppdraget. De flög till närmaste skog och högg ner granar. De bröt sig in, med hjälp av nördkrafterna från glasögonen, i olika hus och satte upp granarna, klädda med julpynt. De satte upp julstjärnor i varje fönster, lade julklappar i strumpor vid alla öppna spisar. Kraften från glasögonen gjorde att de kunde arbeta mycket snabbare än de annars skulle gjort. Snart var de klara med hela staden, och då flög de vidare till nästa stad. När solen gick upp var de precis klara. Varje hem i hela Nederländerna hade en julgran, och en julklapp till varje person. Nöjda med vad de hade åstadkommit, men trötta efter bristen på sömn, kramade vännerna varandra en sista gång.

”Vi måste tillbaka hem,” sa Julia, ”innan våra föräldrar vaknar och inser att vi är borta. Detta kan blir lite svårt att förklara annars.”

De höll alla med henne, men det var ändå svårt att släppa taget.

”Vi kommer fortsätta sakna dig,” sa Ida och kramade om Frida extra hårt. ”Om några månader är du tillbaka hemma hos oss. Jag längtar till dess.” Hon släppte taget, och backade ett par steg. Alla andra hade redan sagt hejdå. Det var ett par månader tills de skulle ses igen, men det spelade inte så stor roll just i den stunden, för de hade, med hjälp av nördkraften, räddat den holländska julen. 

Har börjat söka jobb inför hemkomsten. Fasiken så tråkigt det är. Fastän det är typ 4-5 månader bort, men liksom man måste ju va tidig. Så nu vet jag vad jag sak göra typ resten av min hollandsvistelse. Dock är jag just nu megataggad på ett mer normalt jobb. Fast det är ju väldigt skönt att mitt jobb ligger en trappa ner just nu liksom. 

Jag tänkte att ni kanske ville veta det. 

Idag är det lucia. Och fredagen den 13e. På samma gång. Så självklart måste Luca bete sig som en idiot (han gör det mest hela tiden just nu, jag är lite less), men för att kompensera var Amy jättegullig i morse. Målaren kom innan 8 så när han knackade på dörren trodde jag först det var en mördare. För vad annars skulle det vara liksom? 

 

Jag försökte just förklara för N&F vad Lucia är. De hade aldrig hört talas om det förr. Det kan varit det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Nämenserri, det är ju en jättekonstig sak när man tänker efter, och inte alls lätt att förklara. Historian om hennes ögon och allt det (som jag typ lärde mig på lågstadiet, hur stört är inte det egentligen? Varför kommer jag fortfarande ihåg den? Är den ens sann?) är ju bara konstig och inte alls lättberättad (för fastän jag kommer ihåg den kommer jag ju inte ihåg den speciellt bra).
Hur som helst. Barnen är sjuka (Lisa förkyld, Luca magsjuk, jag knaprar vitlök och peppar), men jag tänkte baka lite lussebullar och pepparkakor. Måste på affären. Det kändes kallt.

 

Ps. Jag vet att Lucia-historian inte alls är sann, det är ju liksom gud och sånt, och konstigheter, men vad jag menar var liksom om historien jag har hört är den historien som alla har hört? Typ.

 

 

Som jag lovade J igår på skype har jag lyssnat på 1Ds nya album. Här kommer mina åsikter:

Hela vägen igenom fann jag albumet vara betydligt bättre än de förra. Musikaliskt sett, med bakgrundsmusiken (alltså allt utan sången), tyckte jag det mesta var okej. Lite enformigt ibland, men ändå okej. Sången (musikaliskt, inte texten) gjorde dock att allt lät lite för mycket som 1D (oj, nämen vad konstigt!) och lite för preppigt! Sen texten lyssnade jag faktiskt inte speciellt mycket på (för jag villle inte råka lära mig den) men det lilla jag hörde kändes inte sådär megaorginellt.
Igen: musiken i sig var nästan okej, det lät inte så 1D-igt, men det var också inte lika lätt att komma ihåg/lära sig melodierna, de fastnade inte på hjärnan som 1D låtar brukar göra. Och det kändes som om hela albumet var väldigt ... grått. Det kändes som om alla låtar lät ganska likadana, och som om inget riktigt stack ut (kanske för att jag hoppade över de två första singlarna, som alltså var de två första låtarna på skivan, eftersom jag hade hört dem förr). För första gången tror jag 1D har gjort ett album som blir bättre och bättre för varje gång man hör det. Jag kommer dock troligast inte riktigt lyssna på det tillräckligt för att det ska bli bra. För det kändes mest ganska ... tråkigt. Vilket verkligen inte alls är vad 1D brukar vara. 

 

Okej, detta vart typ megarörigt. Så brukar det väl bli. Men för att summera: Ok album, men jag tror inte jag behöver höra det igen .... Tyvärr J och P, men jag är ingen directioner! Fortsätter det såhär och blir bättre och bättre och de börjar låta som om de är 20+ istället för typ 15 så kaaaanske. Fast troligast inte. 

 

Jag har nu hört en sång från nya 1D-skivan. Den som det finns en video till. Story of my life eller vad den hette. Tyckte inte låten var så bra: Alls. Tyckte videon var förvirrande. Hade lust att stänga av efter ca. 10 sekunder men stod ut med hela låten för er skull. Så mycket tycker jag om er!
Jag har dock kommit fram till att Harry är ju inte ens riktigt snyggast. Så nu får ni en bild på min favis.

 

Konstigaste traditionen någonsin, men såhär är det alltså:

3-4 veckor innan sin födelsedag kommer Sankt Nicolas (Sinterklaas) till Nederländerna med båt. Med sig har han sina zwarte piet (de har typ tomtenissarnas jobb, men är fullväxta, mörkhyade män med konstiga kläder och afrohår som ger ut pepernoten (små pepparkaksgodisar typ)). Sedan spenderar de dessa 3-4 veckor med att åka omkring i landet och träffa barn, ge ut presenter, osv. Varje kväll ska man ställa sin sko, lite vatten i en skål, och ett äpple eller en morot vid bakdörren, och så kommer Sinterklaas och Zwarte Piet dit med Sinterklaas vita häst varje natt. Hästen får äpplet/moroten och vattnet, Sinterklaas lämnar en liten present eller så (ibland ingenting, ibland typ lite godis, ibland "riktiga" presenter). Man kan gärna också skriva ett litet brev till Sinterklaas, men jag tror inte detta är obligatoriskt. 

Den 6 december har Sinterklaas sin födelsedag, men dagen innan, alltså 5e december, kommer han till skolorna och typ "visar upp sig", går omkring i klasserna och pratar med alla barn. Sen på kvällen lämnar han en stor säck presenter utanför dörren, och så blir det klapputdelning och sånt! Hela familjen var hemma, till och med farmorn, och vi åt god mat och sånt! Det var väldigt trevligt, t.o.m. jag fick paket! (Ett par tjocksockar som är megamysiga, en penna, och en tvål.) 

All in all kändes det mer som julafton än något annat för mig, det var liksom den känslan med tända ljus och paket och allt, och det var väldigt trevligt och mysigt! Men lite för tidigt ju, det där ska ju inte hända förrän om två veckor till typ!

Här kommer iaf lite bilder för att demonstrera dagen för er! 

Jag ber om ursäkt för att denna blogg bara handlar om mitt hår just nu, men det här är nog sista inlägget. Ni måste ju få se hur det tillslut blev. Typ. Fastän den är sne och lite halvlockig ibland och konstig, men jag gillar det! 

Men ni vet att jag vill klippa lugg så det blir någon cm lite nu och då tills jag kommer ända dit!

Som till exempel sitt hår. Och sen kanske göra en Josefin och klippa det lite sådär mitt i natten (eller typ sent på kvällen för jag är aldrig vaken mitt i natten längre ...) bara för att man inte har något bättre för sig (eller för att det man håller på med egentligen är jobbigt och man vill ha en liten paus). 

 

 

Jag älskar denna låt. Jag älskar att detta är orginalartisten, fastän det ser ut som en cover. Jag älskar hans röst. Jag älskar hur enkelt det är. Jag älskar texten.

 

You can stop me anytime with the red light in your eyes.

 

Såhär i efterhans känns det sant, men jag tror inte att det var så. Inte egentligen. 

• Man kan välja när man inte har lust att prata med folk, t.ex. sina föräldrar. 
• Man slipper en massa tjat från sina föräldrar.
• Man blir jäkligt trevlig.
• Man säger tack en massa, och ler en massa (typ samma som förra punkten alltså).
• Man blir bra på att fråga om saker, ex. vägbeskrivningar, eller hur saker fungerar.
• Man blir bra på att fråga ifall man inte hör vad någon säger, istället för att anta att det är ett skämt och bara skratta bort det.
• Man lär sig att ta hand om saker, typ hålla rent och sånt (tråkiga saker alltså, men nödvängia).
• Man är ensam hemma mycket (vilket är typ en av de bästa sakerna som finns i min åsikt)

Det känns så skönt att ha fått detta från mitt bröst. Det har verkligen tyngt mig de senaste veckorna, men nu när det är ute kan jag visa en bild på hur mitt rum ser ut! Eller detta var innan jag satte upp det på väggen, men ändå!

 

Hej girlz!

Nu när jag befinner mig här i Nederländerna så har mitt intresse för musik bara blivit djupare, och på senaste tiden har jag börjat upptäcka andra band. Jag trodde aldrig att denna dag skulle komma, men Pernilla och Julia, ni har haft så rätt! Detta band med fem pojkar är ju något aldelens speciellt! Inte nog med det så släppte de en ny skiva i måndags, och den är ju himla bra! Min favoritlåt måste nog vara hm... Happily! Eftersom jag, som ändå är musikinsatt och så, säger detta så måste det helt enkelt vara sant! Därför borde ni alla lyssna hur mycket som helst på deras nya skiva! 

P.S. Det finns inget samband mellan detta inlägg och min tidigare kärleksförklaring till Harry Styles D.S.

När vi ändå nämnt Styles en sväng kan jag lika gärna passa på att bjuda på en bild på honom!

 

När tåget är inställt och man istället får åka buss är det ganska mysigt ändå. I alla fall på hemvägen när det var mörkt och jag hade bra musik och livet var underbart. På vägen dit fanns det dock mycket roligt att se. En väderkvarn som var ca. miniatyrstorlek, minihästar som betade som om de var får, en björkskog som gjorde mig aningen nostalgisk, en fin rondell som var gigantisk, osv. Det tog dessutom inte riktigt lika lång tid som jag trodde att det skulle göra, så det var ju trevligt!